Vargar i äventyrsromanen Botnia

Några av de mera skrämmande avsnittena i boken Botnia handlar om möten med vargar. Vargarna i boken är aningen större än nutidens vargar. Men beteendet är detsamma. Djuren lever i flock och är mycket listiga.

Ibland påträffas också nu ensamma vargar i naturen men den vanligaste levnadsformen är ändå flocken. Vargens flock består av föräldraparet (alfa-djuren), deras årsvalpar samt tidigare ungar. I flocken finns en social rangordning där alfaparet står högst i rang. Rangordningen är i själva verket två rangordningar: en för hanar och en för honor. Strider om rang sker alltid mellan individer av samma kön. Antalet djur i flocken beror på tillgången till föda. 

Inom flocken finns tydliga strukturer och en rådande hierarki som medlemmarna i flocken bör anpassa sig efter. Alfahanen och alfahonan styr flocken. De bestämmer när flocken ska jaga, förflytta sig och sova. För att den här dynamiken i flocken ska fungera har vargar ett väl utvecklat sätt att kommunicera med varandra. Med kroppsspråket visar vargarna tydligt vilken rang de har i flocken. För att flocken ska kunna fungera på ett optimalt sätt är det viktigt att hierarkin inom flocken är stabil. Banden mellan medlemmar i flocken kan ungefär likställas med det band som finns mellan en hund och dess husse/matte. 

Vargattacker mot människor har historiskt sett varit återkommande i Europa, men relativt sällsynta händelser. Åtminstone ett hundratal sådana attacker har skett under 1700- och 1800-talen i Fennoskandien. Det verkar ha varit frågan om enskilda vargar eller vargflockar som lärt sig att döda människor, främst barn i åldern tre till tolv år, och fortsatt med attackerna tills de blivit dödade. Vargarna har jagat för föda och angreppen har främst utförts i fattiga trakter.

I äventyrsromanen Botnia attackerar vargarna överraskande och brutalt med ödesdigra följder för personerna, som flyr ut i ödemarken.