Bakgrund om boken Botnia (blogtexter)

 

28 Augusti 2015

En klassisk äventyrsroman

Inspirationen till äventyrsromanen Botnia (BoD 2015) kommer från händelser som utspelade sig i de österbottniska kusttrakterna under sjuttonhundratalet. Då fanns inget Finland och inget Österbotten heller utan Västerbotten och Österbotten kallades ofta Botnia. I boken har bygden fått samma namn.

Botnia utspelar sig i ett framtida, förändrat Österbotten och har som sagt fått inspiration av händelserna under ofredens år, då en numerärt överlägsen fiende skövlade de finländska kusttrakterna. De svenska soldaterna drog sig tillbaka till andra sidan av Bottenviken och lämnade den österbottniska civilbefolkningen utan skydd. Det fick katastrofala följder för lokalsamhällena, som plundrades och ödelades. Djävulen fick övertaget över Gud sades det om denna svåra och utsatta period i Österbottens historia.

Det var inte bara de ryska soldaterna som skövlade allt, där de drog fram. Också enstaka österbottningar övergick i fiendens tjänst och rövade, torterade och mördade sina landsmän med sällan skådad frenesi.

Varför utspelar sig handlingen i ett framtida Österbotten kallat Botnia? För att historien alltid upprepar sig. Det som hänt förut kan hända igen.

Botnia är en klassisk äventyrsroman.

Först på 1600-talet börjar historien på allvar i Österbotten. Visserligen ger jordeböckerna från Gustav Vasas tid på 1500-talet vissa upplysningar, men övriga källors anteckningar om människor och orter är ännu sporadiska. Med 1600-talet ser vi början till en stadskultur växa fram. Vid sidan av allt det nya som stadslivet förde med sig gick livet dock vidare under tämligen lantliga former. Städernas borgare, rådmän och hantverkare var mestadels också bönder. Naturahushållningen dominerade och affärsverksamhet och seglatser inbringade ännu få rikedomar.

Men detta skulle så småningom ändra sig.

Ett kort utdrag ur boken: "Den vassa käppen, som borrade sig in i soldatens hals kom från ingenstans. Ett gurglande läte var allt han åstadkom, innan han föll långsamt baklänges över hästen. Han famlade efter käppen och försökte dra ut den. Oturligt nog avbröts försöket, då han landade med huvudet före på en sten och huvudet öppnades som en kokosnöt. Hästen stannade och det blev plötsligt tyst i skogen. En liten figur kamouflerad i kvistar och löv smög sig försiktigt fram."

 

31 Augusti 2015

Österbotten

Österbotten var bebyggt redan på den förhistoriska tiden 8000 före vår tideräknings början med början under stenåldern. De första invånarna under den historiska tiden kom till Österbotten ca år 100. Storkyros gamla kyrka byggdes år 1304.

Sebastian Münster sammanställde en karta på 1560-talet där det nuvarande Finland är delat i fyra områden: Lappland, Carelia, Botnia och Finland. Botnia motsvarar ungefär det nuvarande Österbotten och Finland det nuvarande Egentliga Finland. Åbo finns utmärkt i Finlands södra del.

Så sent som på 1700-talet började Österbotten ses som en del av begreppet Finland. Österbotten befinner sig på en central och skyddad plats. Österbotten är ådalarnas landskap. Ådalarna röjdes till åkermark och stränderna bebyggdes. Den väglösa trakten avskilde Österbotten från resten av Finland, men de lättframkomliga åarna förenade ådalarna med havet. På så sätt förenades samtidigt invånarna till den övriga världen via havet; först över Kvarken till Västerbotten i Sverige. Hade man ärenden från Österbotten till Åbo tog man vägen över Kvarken till Umeå och vidare till Stockholm och sedan över Åland till Åbo. Ödemarkerna runt Österbotten var skrämmande och det fanns inga vägar söderut.

I en liknande omgivning lever personerna i boken Botnia men nu många hundra år längre fram i tiden. Kvar finns endast en liten befolkning i små byar längs kusten och dessa byar förstörs då fienden anfaller. De som kan flyr ut i ödemarken. Läs mera i boken.  http://www.adlibris.com/fi/sv/bok/botnia-9789523188709

 

4 September 2015

Vargar i äventyrsromanen Botnia

Några av de mera skrämmande avsnitten i boken Botnia handlar om möten med vargar. Vargarna i boken är aningen större än nutidens vargar. Men beteendet är detsamma. Djuren lever i flock och är mycket listiga.

Ibland påträffas också nu ensamma vargar i naturen men den vanligaste levnadsformen är ändå flocken. Vargens flock består av föräldraparet (alfa-djuren), deras årsvalpar samt tidigare ungar. I flocken finns en social rangordning där alfaparet står högst i rang. Rangordningen är i själva verket två rangordningar: en för hanar och en för honor. Strider om rang sker alltid mellan individer av samma kön. Antalet djur i flocken beror på tillgången till föda. 

Inom flocken finns tydliga strukturer och en rådande hierarki som medlemmarna i flocken bör anpassa sig efter. Alfahanen och alfahonan styr flocken. De bestämmer när flocken ska jaga, förflytta sig och sova. För att den här dynamiken i flocken ska fungera har vargar ett väl utvecklat sätt att kommunicera med varandra. Med kroppsspråket visar vargarna tydligt vilken rang de har i flocken. För att flocken ska kunna fungera på ett optimalt sätt är det viktigt att hierarkin inom flocken är stabil. Banden mellan medlemmar i flocken kan ungefär likställas med det band som finns mellan en hund och dess husse/matte. 

Vargattacker mot människor har historiskt sett varit återkommande i Europa, men relativt sällsynta händelser. Åtminstone ett hundratal sådana attacker har skett under 1700- och 1800-talen i Fennoskandien. Det verkar ha varit frågan om enskilda vargar eller vargflockar som lärt sig att döda människor, främst barn i åldern tre till tolv år, och fortsatt med attackerna tills de blivit dödade. Vargarna har jagat för föda och angreppen har främst utförts i fattiga trakter.

I äventyrsromanen Botnia attackerar vargarna överraskande och brutalt med ödesdigra följder för personerna, som flyr ut i ödemarken.

 

Vargattacker mot människor i Finland

Från januari 1831 fram till sommaren 1832 skall åtta barn och en vuxen kvinna ha dödats av varg i Kaukola (i Karelen, dvs. dåvarande östra Finland), och det antas att en varg dödade samtliga. 1836 dödades tre barn av vargar i den finlandssvenska byn Kimito i närheten av Åbo. Från 1839 till 1850 dödades 20 barn av varg i Kivinebb (Karelen), och det har antagits att samtliga blev dödade av samma varg, eller av samma vargflock.

En 12-årig flicka dödades i Euraåminne (nära Björneborg) 1859, en pojke på 8 år dödades i Nykyrka (Karelen) 1882, samma år blev en pojke skadad i Sordavala (Karelen). 1877 lär tio barn ha attackerats i Tammerfors och nio av dessa dog till följd av de skador som de åsamkades. Från 1879 till 1882 dödade ett vargpar ett stort antal barn inom 11 församlingar i Egentliga Finland. Enligt äldre uppgifter skall det ha varit 22 barn som blev dödade. Nyare forskning tyder emellertid på att 35 barn kan ha blivit dödade.

Allteftersom antalet dödade barn växte sattes allt större ansträngningar in för att döda vargarna, och jägare från Ryssland och Litauen anlitades, liksom den finska armén. Slutligen lyckades man skjuta en varghona i januari 1882, och 12 dagar senare blev en varghane förgiftad, varvid vargattackerna kom att upphöra för en tid.

Förutom de attacker som har bedömts som mycket väldokumenterade finns även uppgifter om ett stort antal andra attacker i Finland. Finska kyrkböcker från åren 1710-1881 redovisar 175 vargangrepp med dödlig utgång. Åldersfördelningen bland de dödade var följande: Spädbarn 0-3 år 11%, Barn 4-9 år 38%, Ungdomar 10-17 år 8%, Vuxna 18-40 år 27%, Vuxna 41-60 år 11% och Äldre 61- 5%.

För att få en uppfattning om vår framtid är det viktigt att studera vår historia. Detta är en av utgångspunkterna i äventyrsromanen Botnia. Som världsnaturfondens rovdjursexpert John Linnell påpekar: "Det är inget tvivel om att genom vår historia så har vargar dödat många människor både när de varit rabiessmittade och vid jakt på byte. Om vi förnekar att detta någonsin kan hända, kommer det att orsaka en total kollaps för vårt rykte och vår trovärdighet då attacker oundvikligen inträffar."

 

14 September 2015

Den dödliga skivan i äventyrsromanen Botnia

En av inspirationerna till den vassa skiva, som personerna i boken Botnia använder, kommer från skivan Chakram, som betecknas som de indiska sikhernas ljudlösa dråpare och som användes redan i forntidens Indien om man får tro de episka berättelserna Ramayana och Mahabharata.

På bilden ses en chakram -skiva i originalstorlek. I boken Botnia är skivan mindre och betydligt vassare och med sågade tänder.

Offret varken hörde eller såg något, förrän det var för sent, och mötet med en chakram var antingen dödligt eller svårt skadande. Chakram var i flitigt bruk i forntidens Indien och utvecklades och förbättrades under flera århundraden. Särskilt sikherna i de norra delarna av landet har genom historien fruktats på grund av sin stora skicklighet med vapnet.

Chakram var en cirkelrund metallskiva med en kant, som är skarp som ett rakblad, och den roterande rörelsen säkrade framdrift och hög fart. Sikherna kastade den som en frisbee, och en vanlig chakram hade en räckvidd på 40–60 meter. En senare typ i mässing var både lättare och mer aerodynamisk och kunde kastas 100 meter. Normalt var en chakram helt ljudlös, men den tillverkades också med små hål. Det gav den ett vinande ljud som skapade panik i fiendens läger, när ett chakram-anfall sattes igång.

Skivan anses höra till de mest brutala och effektiva vapnen genom tiderna. I boken Botnia används skivan som en bumerang, där starka magneter får skivan att efter kastet återgå till sitt fodral. Skivan är det enda futuristiska inslaget i romanen. I övrigt använder personerna i boken helt vanliga, medeltida vapen.

 

22 September 2015

Namnet Botnia 

Norrbottens omfattning i det medeltida Sverige betecknade ett betydligt större område än idag. Norrbotten var landet norr om Bottniska vikens innersta del, den så kallade Bottenviken.

Den nordliga delen av Finland, som senare kom att kallas för Österbotten, var tidigare så intimt förbunden med svenska Västerbotten, att de båda landsändarna inte kunde särskiljas varken ekonomiskt eller geografiskt från varandra under medeltiden. Tillsammans bildade de ett stort enhetligt landområde, Bottnen eller Norrbotten, runt hela Bottenviken.

Den äldsta och sammanfattande benämningen på denna geografiska och ekonomiska enhet var Bottnen, vars namn från början avsåg själva havsviken och som senare utsträcktes till kusten runt Bottenviken och senare även till inlandet och lappmarkerna.

Snart kom namnet Norrabotn (Norrabotten) att användas tillsammans med Bottnen. Så småningom blev namnet Norrbotten på 1300-talet den helt dominerande benämningen, men trots detta levde det gamla namnet Bottnen kvar under hela medeltiden och användes långt in på 1500-talet, bland annat av Gustav Vasa.

Den latinska versionen av Bottnen blev då Botnia.

 

1 Oktober 2015

Siaren Carl Johannes Wijcken i boken Botnia

Boken Botnia innehåller inget om trolldom men däremot finns en siare med. Under medeltiden hade finnarna rykte om att vara trollkunniga.

Olaus Magnus skriver i sin "Historia om de nordiska folken" från år 1555, att "Ej sällan plägade finnarna, bland andra hedniska förvillelser, hålla vind till salu åt köpmän. Som av ogynnsamma vindförhållanden tvingades att uppehålla sig vid deras kuster, i det att de mot betalning gav dem tre förhäxade knutar, slagna i rad på en rem, med därtill fogad underrättelse att, om de upplöste den första knuten, skulle de få milda vindar, om den andra, finge de häftigare, men om de löste den tredje knuten, skulle de få känna på så våldsamma stormbyar, att de varken skulle kunna speja från fören för att klara sig för skär, eller inombords hålla sig på benen för att bärga segel, eller råda över tillräcklig kraft för att sköta rodret i aktern. Och illa råkade de ut som tvivlade på att sådan kraft kunde finnas i knutarna."

Siaren Carl Johannes Wijcken får dock ingen chans att utöva sin makt över de unga vuxna han möter i ödemarken. Han blir i stället en viktig allierad i kampen mot den gemensamma fienden.

 

12 Oktober 2015

De medeltida byarna i boken Botnia

Inspirationen till byarna i äventyrsromanen Botnia kommer från de medeltida byarna i Österbotten (Bottnen eller Botnia). Byarna är i boken mycket små och ligger långt utspridda från varandra längs den österbottniska kusten.

Så var det också under tidig medeltid då de finländska trakterna befann sig under Sveriges herravälde. Under den svenska regimen, som varade över 600 år, tog Finland till sig den västerländska kristna tron, den nordiska kulturen och samhälleliga och ekonomiska ordningen.

Västerbotten stod som modell för byggandet och arkitekturen i Österbotten. De österbottniska byarna byggdes vid åar och bildade täta bandbyar, där husen byggdes tätt intill varandra; ibland nästan vägg i vägg. Gårdarna planerades oftast som tudelade slutna gårdar med en herrgård och en ladugård. Stallbyggnaden separerade gårdsplanen från ladugårdsplanen. Förutom människor, så hade även hästar, hundar och katter tillträde till gårdsplanen. De allra första bostäderna i Österbotten under den historiska tiden var dock små rökpörten. 

Under Stora ofreden skövlades många byar. De flesta tjänstemän och ståndspersoner begav sig på flykt undan fienden, och även förmögnare allmogemän flydde över havet till Sverige. Flykten var framför allt stor bland allmogen i Österbotten. Det hade dels att göra med det nära avståndet, och dels med de våldsamma ryska härjningarna i landskapet. I denna hastiga flykt deltog också en del av mina släktingar i södra Österbotten.

Österbotten var det område i Finland som blev värst utsatt för ryska härjningar, plundringar och våldsdåd. Orsaken var den att tsar Peter den Store gav order om en ödeläggelse av Österbotten av strategiska skäl. Genom att förhärja landskapet blev det omöjligt för den svenska armén att norrifrån försöka återerövra Finland. Från Österbotten fördes drygt 4 600 civilpersoner i fångenskap till Ryssland, och kanske upp till 2 000 personer blev mördade eller misshandlade till döds. Detta kan jämföras med Nyland, där 450 personer råkade i rysk fångenskap och där få civilpersoner fick sätta livet till.

Den ryska galärflottans sjötåg till Öster- och Västerbotten hösten 1714.

Sjötåget var ett led i ryssarnas framryckning längs Finska viken via Hangö och Åland till Österbotten och vidare till Västerbotten under Stora ofreden. Ryssarna ockuperade Finland 1713-1721. Den 27 juli 1714 möttes en svensk flottenhet under ledning av schoutbynacht (konteramiral) Nils Ehrenskiöld och den ryska galärflottan under ledning av tsar Peter den Store vid Hangöudd.

I sjöslaget vann den nytillkomna ryska flottan sin första seger och till minne av detta har de ryska och sovjetiska flottorna haft som vana att döpa något av de större linjeskeppen till "Gangut" (Hangöudd).

 

12 November 2015

Herodotos bok i boken Botnia

En av de största dyrgriparna i Botnia är ett unikt exemplar av Herodotos historiebok. Den är den enda skriftliga källa invånarna har att tillgå och utgör en viktig länk till det förgångna och tidigare släkten. Dessutom ger boken tröst åt de unga vuxna som lyckas rymma undan fienden, som anfaller Botnia.

Den antike grekiske författaren Herodotos (484-425 före vår tideräknings början), skrev boken år 440 och lade då grunden till det moderna historieämnet, även om boken i hög grad också behandlar geografi och etnologi och har en mängd anekdoter. De flesta anekdoter är som termen säger uppdiktade men det berättar en hel del om tänkesättet i det antika Grekland. Herodotos främsta syfte var att skildra och ge bakgrund till perserkrigen, som ödelade stora delar av dåtida Grekland och fick ödesdigra följder för generationer framöver.

Då liksom i äventyrsromanen Botnia kommer fienden från öster. Åren 464-447 företog Herodotos resor i den dåtida världen, som kom att ligga till grund för hans senare författarskap.

Cicero kallade honom för "historieskrivningens fader", men han har också setts som geografins portalgestalt. Under resor i Persien, Egypten, Främre Orienten och runt Svarta havet samlade han skriftligt och muntligt material till sitt livsverk, Historia (på grekiska "Forskningar"). På grund av hans nationalitet och landets politiska förhållanden, berör en stor del av verket grekiska ämnen och skrivs ur en grekisk synvinkel som exempelvis kontakterna mellan grekerna och perserna i början av seklet, men han behandlar även Egypten, Skytien och amazonerna. Persernas historia är även det framträdande, och då i synnerhet dess relation till den grekiska. En mängd folkslag beskrivs översiktligt, till exempel geterna och thrakerna i bok V, araber i bok III, men genomgående fokuseras kungar och hjältar, och deras betydelse för den historiska utvecklingen i politiskt avseende.

 

18. April 2016

Ett skövlat land krävs på skatt

I slutet av boken Botnia görs processen kort med kungens skatteindrivare. Så skedde också efter ofredens år i Österbotten på 1700-talet. 

Den ryska ockupationen av Österbotten på 1700-talet var en stor katastrof för landskapet.  Finländarna, som hade övergetts av de svenska styrkorna, började föra partisankrig mot ryssarna. De ryska plundringar blev allt vanligare i Österbotten. Kyrkor plundrades och bland annat Jakobstad totalförstördes. Ryssarna använde den brända jordens taktik och brände ner hundratals kvadratkilometers skogsområden för att förhindra svenska motoffensiver på finsk mark.

Cirka 5 000 finländare dödades och minst 10 000 togs som slavar av de ryska ockupanterna, och bara några tusen skulle återvända hem. De fattiga bönderna gömde sig i skogarna för att undvika ryssarnas härjningar och deras tvångsvärvningsligor. Grymheterna pågick som värst under ockupationens inledning mellan 1713 och 1714.

År 1717 blev den beryktade svenska greven Gustaf Otto Douglas, som hade gått över till den ryska sidan under kriget, generalguvernör över Finland, och den tiden förknippas med ytterligare våldsåtgärder, utpressningar och grymheter.

När freden kom återvände de svenska myndigheterna till ett skövlat Österbotten och krävde skatt av de överlevande också för ockupationstiden.

I många österbottniska byar var besvikelsen stor över att de svenska styrkorna hade överlämnat landskapet till fiendens godtycke. Att den svenska kungen krävde skatt också för ockupationstiden upplevdes som en stor skymf (vilket det också var) och skatteindrivarna var de första som mötte befolkningens vrede på ett mycket handgripligt sätt.