I slutet av boken Botnia görs processen kort med kungens skatteindrivare. Så skedde också efter ofredens år i Österbotten på 1700-talet.
Den ryska ockupationen av Österbotten på 1700-talet var en stor katastrof för landskapet. Finländarna, som hade övergetts av de svenska styrkorna, började föra partisankrig mot ryssarna. De ryska plundringar blev allt vanligare i Österbotten. Kyrkor plundrades och bland annat Jakobstad totalförstördes. Ryssarna använde den brända jordens taktik och brände ner hundratals kvadratkilometers skogsområden för att förhindra svenska motoffensiver på finsk mark.
Cirka 5 000 finländare dödades och minst 10 000 togs som slavar av de ryska ockupanterna, och bara några tusen skulle återvända hem. De fattiga bönderna gömde sig i skogarna för att undvika ryssarnas härjningar och deras tvångsvärvningsligor. Grymheterna pågick som värst under ockupationens inledning mellan 1713 och 1714.
År 1717 blev den beryktade svenska greven Gustaf Otto Douglas, som hade gått över till den ryska sidan under kriget, generalguvernör över Finland, och den tiden förknippas med ytterligare våldsåtgärder, utpressningar och grymheter.
När freden kom återvände de svenska myndigheterna till ett skövlat Österbotten och krävde skatt av de överlevande också för ockupationstiden.
I många österbottniska byar var besvikelsen stor över att de svenska styrkorna hade överlämnat landskapet till fiendens godtycke. Att den svenska kungen krävde skatt också för ockupationstiden upplevdes som en stor skymf (vilket det också var) och skatteindrivarna var de första som mötte befolkningens vrede på ett mycket handgripligt sätt.
Write a comment